Som sagt..

Den här bloggen används som sagt inte.
Håller mig till min gamla kod-skits-blogg på blogg.se
sådeså.

http://aeroweth.blogg.se

där håller jag till. Vi kanske ses :)

Stop! Look! Listen!

Time att gå tillbaks till jobbet. Nej, jag längtar inte alls. Faktiskt!
Jag längtar inte till timmar i solen med massor av människor som inte är riktigt riktiga i huvudet vilket innebär massor av extrajobb som jag verkligen varken har energi eller tålamod att engagera mig i.
Missförstå mig rätt - det är inte så att jag egentligen har någonting alls emot rent dumma eller handikappade människor, nej, nej - men i så stor skala och när man är så slutkörd så funkar det bara inte, hur gärna man än vill. Dom är jättegulliga och härliga - men i lagom doser. Och just nu är det för mycket att spendera 8-9 timmar om dagen med dom, jag orkar nämligen inte hålla humöret uppe så länge längre.

Jag vet inte vad det är med oktober, men det verkar vara dom brittiska socialfallens semestermånad om man ska se på vår clientel. Nu snackar vi inte bara om handikappade människor länge, utan föräldrar som inte bryr sig ett jota om sina barn, föräldrar som slår sina barn, som slår varandra, alkoholiserade, smutsiga, oförskämda...
Häromdagen fick jag bevittna en 5-åring tappa humöret och vråla ur sig ord som slut och fucking bitch och damn bastard...! Jag vet inte om det kanske är jag som är lite gammalmodig här - men jag har ALDRIG i mitt liv bevittnat en FEMÅRING bete sig sådär och människorna runt omkring verkade minst lika chockade. Särskilt som den här pojken, normalt, är en av de sötaste och goaste ungarna vi har här. Han och hans två bröder är underbara - men så hemskt förstörda att det värker i hela mig.
Det absolut värsta av allt är att jag inte ens får lägga mig i allting som händer. Det är inte min sak.. Och tydligen har jag redan överskridit den gränsen en aning genom att skälla ut barnens morsa när hon lämnat dom ensamma - barn på 3, 4 och 5,5 år - i tre timmar för att gå ut och supa skallen av sig.
Fyfan...


Nej.. jag ska ut till luftgevärsskyttet nu. Jag vet precis vem jag ska använda som måltavla.

Spanska tangentbord & Vantan

Jag hatar spanska tangentbord. Speciellt nar man sitter sahar som jag gor och vantar pa massa bra saker och darfor garna vill dela med sig av lyckoruset man befinner sig i. Men nej, spanska tangentbordet forstor det roliga for mig for det tar ju bort alla mina svenska prickar och ringar som jag nufortiden kanner mig i ett stort behov av.
Prickar over a:n och o:n kanns den har morgonen skitviktigt for mig.
Men spanska tangentbord ar val helt enkelt som resten av spanien - inte overdrivet tillmotesgaende. Jag borde val inte vantat mig nagot annat..

Men! Snart snart ar familjen har :D

Känslan & Jag

Kan man ha för många bloggar? Nej, jag tror inte det.

För övrigt så är det här faktiskt bara min andra så det kan ju knappast anses vara för mycket.

Okej, men så varför ens skaffa en blogg till?

Nej, okej, ni kommer troligtvis tycka jag är knasig om jag erkänner..

Men visst, okej, så här gick det till:

Jag satt här i mitt lilla så kallade office på jobbet efter ännu en lång dag fylld av skrikande

barn vars föräldrar inte bryr sig ett jota om de här barnen snor folks alkohol och förvandlas

till alkoholiserade 5-åringar, springer runt i alkisruset, klättrar på bingobord, tror dom kan

flyga och därför kastar sig nerför scenen.. Och halvt dör..

Anyways, det är en annan historia det, back till blog-nummer-två-sagan som jag höll

på berätta.

Jo, jag satt då här och tittade runt lite på vänners bloggar och hittar en väns, väns blogg

( http://denfemtebloggen.blogspot.com/ ) som jag visst blev tokförälskad i.

Och så kände jag det - den där himla välbekanta Känslan som väldigt övertygande säger att

Men du Nicole, skulle det inte vara himla skoj med en ny blogg? och som

i 89,87 % av fallen lyckas övertala mig.

Men du Känslan, säger jag skeptiskt, vad skulle det vara bra för? Jag har ju redan en.

Vafan, utbrister Känslan lite småirriterat på mig för att jag inte genast fattar att en ny blogg

skulle va värsta fräna grejen. Du får ju göra en helt ny layout! Och du vet ju att du tycker

den andra bloggen är svår att arbeta om designen på - du vet ju att du inte är tålmodig nog

att lära dig hur alla dom där koderna funkar!

Jag tänker protestera. Jo, jag tänker faktiskt och jag har riktigt bra skäl också; jag har ju redan

en blogg. Men Känslan läser mina tankar och trycker på helt rätt knappar. Den känner mig

för väl.

Joo... säger jag efter en liten stund, dröjande, eftertänksamt. Jo, du har nog rätt.. Det skadar

ju inte att försöka..?

Känslan nickar, leendes och segervisst. Den har vunnit. Igen.

Så.. Här är jag. Blogspot.com den här gången.

Men hörrni, inte är väl två bloggar för mycket?